Jag var gravid för tredje gången, Marcus och Victoria skulle få ett litet syskon. Vi hade väntat många år och nu var glädjen över detta lilla liv i min mage. Jag mådde verkligen jätte illa första tre månaderna men sedan blev att jättebra i några månader. I vecka 28 så mådde jag inte alls bra, jag hade haft havandeskapsförgiftning som slutat i en akut och en planerad kejsarsnitt tidigare så jag var extra bevakad av mödravården. En torsdag morgon den 12 februari, tog jag med mig Victoria till öppna förskolan när Marcus hade gått till skolan. Jag fikade med de andra föräldrarna som vanligt medans de små lekte med varandra. Jag körde bilen hem, och huvudvärken blev intensivare och intensivare varpå jag ringde till mödravården, de sa att jag skulle vila och ta Alvedon men inget hjälpte. Jag körde barnen till mamma och pappa och sedan körde jag de ca 2,5 milen till Eksjö – för att få hjälp. Jag blev inlagd direkt och uppkopplad med CTG-maskin runt magen. Jag ville bara vara i mörkt rum och tyst, så när Jörgen kom på kvällen och hade barnen med sig…så orkade jag inte utan sa att han skulle komma själv – dagen därpå.

Fredagen kom och Jörgen hälsade på ensam. Så skönt att ”bara vara” tillsammans och jag kunde vila mellan varven. Vi bestämde att jag skulle ringa honom på lördagsmorgonen när jag åt frukost och bestämma hur jag ville ha det med besök den dagen.

På lördagsmorgonen fick jag in min frukost på sängborden, och jag skulle ringa hem. Jag försökte knappra in mitt hemnummer men fick försöka många gånger innan Jörgen svarade. Jag minns inte samtalet eftersom jag när det var slut så tog jag upp min sked och skulle börja äta….sedan minns jag inte mera…..

Jag har fått berättat för mig att jag hade fått krampanfall (som kan få av havandeskapsförgiftningen) och som väl var kom en sköterska in i rummet och fångade mig i luften annars hade jag flugit ur sängen. Hon larmade och jag kördes i ilfart ner till operation. Bebis måste ut omedelbart! Hon förlöstes klockan 9:29 den 14 februari 1999, på självaste Alla hjärtans dag! Mig körde de sedan till IVA där jag låg nersövd, när de skulle väcka mig så fick jag krampanfall igen varpå de fick söva mig igen… De var maktlösa, de visste inte vad de skulle göra men då fanns en ängel där i Eksjö just denna helgen. Han studerade bl a om magnesium och han sa att de skulle ge mig det. Jörgen fick godkänna detta och en akutbil hämtade detta i Linköping. När jag fått magnesium i min kropp, vaknade jag upp – helt ovetande att jag fått en liten liten flicka på 36 cm och med en vikt på endast 900 gram.

Dottern hade med ambulans körts till Barn C på neonatalavdelning för förtidigt födda i Jönköping och när jag vaknat och allt var ok med mig fick även jag åka till Jönköping i ambulans. Då fick jag se vår lilla dotter för första gången och jag trodde inte på att det var vår dotter för jag var ju fortfarande gravid mentalt.

Hon låg där så liten i sin kuvös med slangar och allt uppkopplat på en monitortavla. Jag tänkte, hon kommer inte klara sig hon är ju så liten…men hon var stark, så stark vår lilla flicka som vi sedan fick namnet Madeleine. Hon låg i ca 2 månader i Jönköping och när hon vägde 2500 gram fick hon följa med oss hem, hem till två förväntansfulla storasyskon.

Vi hade fått låna en vagga av min kusin men den ”drunknade hon i” så efter första natten i den sov hon i barnvagnen – natt som dag.

Detta är ett axplock av tankar och minnen från tiden för snart 26 år sedan, det enda jag har saknat är professionell hjälp (kurator eller annan) att få prata med om vad jag gick igenom men den hjälpen fick varken jag eller min man då…tyvärr! Hoppas att så inte är fallet nu år 2025?

Kramar från mig ♡ / Neola